Snurriga tankar
Jag tänker mig att livet går i cirklar eller cykler eller bara runt runt helt enkelt. Även takar och känslor går i cirklar eller snurrar, det beror helt enkelt om det är i positiv eller negativ benämning, och ibland kan man bara kopiera sina tankar och känslor. Har då tänkt att jag borde gå vidare och inte fastna i mina känslor, tankar, men det kanske är så att de tankar man får och de känslor man känner behöver snurra några varv för att man ska förstå.
Idag blev det så tydligt att man återkommer till känslor eller tankar. Läste ett gammalt blogginlägg som jag skrev för tre år sedan och det blev så synligt för mig att vissa känslor förändras inte. Det är en av de saker jag tycker är ra med dagbok, att kunna gå tillbaka och se att trots att man tror man fastnar i ngt så kan man se att man gått vidare på något sätt iaf. Jag har ett tag varit lite förtvivlad över att jag fastnat i saknaden av min far och kännt mig lite patetisk som inte kan komma vidare. När jag läste dagens inlägg så förstod jag att det inte är nån fara att sakna och längta efter en person fast den är borta. Jag saknar ju mina barn titt som tätt och jag kan sakna det vi hade som min lilla familj. men livet förändras ju ständigt, det gäller bara att förhålla sig till alla faser. När ett barn flyttar så kan vi ju fasa ut och få vänja sig lite i taget. Men kan tom förbereda sig. Döden kan man aldrig förbereda sig för, trots att man vet att en person ska dö så kan man aldrig förbereda sig för smärtan och förståelsen att der är för evigt, så det är klar att det tar tid. Det har ju ändå bara gått 1,5 år.
Så idag kopierar jag en tanke och en känsla. Jag kunde lika gärna skrivit den idag, för det är så jag känner. Idag läser jag ist och konstaterar att livet förändras trots att man ibland vill stanna upp tiden. Det är så det är det här livet, sa en gammal klok man en gång till mig. Så mina barn, detta är till er. Igen. Å min syster, å min far å mina vänner.... så många som jag saknar idag.
"...ny vecka, nya tankar.
Det är svårt att hinna med de man älskar när man har dem långt borta. När man lever tillsammans så kan man i förbigående slänga några ord, säga att man tycker om varandra och säga vad man tänker i stunden. När man inte ses dagligen så samlar man på tankar, känslor och funderingar som ska komma fram just när man har dem i telefonen eller just den stunden man ses och då är de borta. Ibland har man så mycket samlat inombords så man inte har något att säga, man hittar inte de rätta orden och man tappar bort de små nyanserna. Känslor kan ha gått över, tankar kan ha glömts bort och frågorna har förändrats. Orden tappas bort och inövade okänsliga fraser kommer ut ur läpparna utan att ha djup eller mening i sig. Det är dilemmat att ha distans till de man ständigt har nära hjärtat men inte i närheten. Närheten kanske man glömmer bort att uppskatta när den är självklar eller för given, man saknar den först när den är borta. Just nu saknar jag dessa små vardagliga samtal eller fraser i stunden, just nu måste jag samla på vad jag undrar över tills vi har tid att prata. Det är inte lätt att förstå att det är dessa små vardagssamtal man kommer sakna när barnen har flyttat, man slutar tom att prata för sig själv för när det är för tyst så blir t.o.m den egna rösten för hög.
Jag undra vad ni gör, var ni är, vad ni tänker, hur ni mår, hur det går och vad ni funderar över. Men det går lättare när jag vet att ni har det bra, och att veta att om ni funderar över något eller behöver hjälp, så lyfter ni luren och ringer. För ni vet att var jag än är så finns jag där. I nöd och lust, för alltid och för evigt.
Tjidtjie"