madderen.blogg.se

När jag tänker tillbaka på 2017 så känner jag att jag varit som i en bubbla eller i en sorts dimma. Det finns förståss några fantastiska höjdpunkter och året har i stort flytit på ganksa bra. riktigt bra egentligen, men det är ngt som jag måste påminna mig om. Därför tror jag att jag själv behöver en utvärdering och se ljusglimtarna i dimmridån. 

 

Året har kretsat mycket kring att bara få ihop tillvaron. Med nytt jobb, nytt boende, ny vardag och ny familjesittuation. Utan ledarrenen har det varit mkt att hitta riktning och mål. Jag har kännt mig ganksa vilse trotts att jag kännt att min far har varit med mig och att det mesta faktiskt har gått min väg. När jag tänker på det så är det mkt som hänt men mitt i mitt famlande har det varit svårt att lyfta blicken och se allt det som rullat på. 

 

Året började ju med vetskapen över att jag skulle få två nya barnbarn till sommaren, en så fin kännsla, men som ibland försvann i sorgen och saknaden över att min far aldrig skulle få uppleva dem. Men kanske det är just så det är att mista ngn kär, de kan aldrig bytas mot ngt annat. Sorgen och saknaden finns ändå men glädje och kärlek fortsätter och fylls på. Livet helt enkelt. Det gäller bara att försöka finna ballansen och glädjas över det man fått och har. Det är nu min tid att finnas där för mina barn och barnbarn lika som min far funnits där för mig och mina barn. Jag kan aldrig fylla min fars plats varken för min mor, för min syster eller för mina barn. Jag måste fortsätta vara jag och orka göra det jag är bra på. Under det här året har jag nog lite försökt fylla hans plats, inte för att ngn annan tycker eller tror det, men troligen mest för att mina nära och kära inte ska behöva få det så jobbigt utan honom. 

Det ledde bara till total utmattning i början av året och efter en en vecka av total utmattning då jag sov i 3 dygn och total matthet i en vecka sökte jag upp läkare som inte hittade ngt fel på min kropp så förstod jag att jag inte själv tagit mig tid att sörja eller att sakna. Jag blev helt enkelt slut av sorg. 

 

Med två nya uppdrag i mitt läromedelsförfattande så blev det helt enkelt för mkt. Jag fick lära mig att prioritera, lägga om mitt resande, fokussera på illustrerande och författarskap och vad jag själv orkade och ville. 

 

Jag vet fortfarande inte hur jag ska räcka till för alla jag vill vara till för, men jag försöker och förstår att man ibland måste välja. 

 

Sommaren var både fantastisk och hemsk. Jobbigt att hantera första kalvmärkningen utan aehtjie, dessutom med en trolig artros som påminnde mig om att jag oxå blir äldre, men fantastiskt hur bra vi ändå klarade det jag, min syster och min yngsta dotter. A födde en son och E en dotter som gett mig enorm glädje och än mer kärlek. Kärleken till barnbarn är obeskrivbar och måste bara upplevas för att förstå. Vädret går ju inte att göra ngt åt, men kan säga att det var tur att jag var till Sthlm till pigan så jag fick ta både morgondopp och kvällsdopp innan sommaren tog slut. 

 

När senare halvan av 2017 kom så infann sig på ngt vis ett lugnare inre. Vi hade genomlevt ett år utan aehtjie och vi hade klarat det bra. Bättre schema på jobbet som passade mig bättre. Slutförde två illustrationsjobb som även det gjorde att jag blev lugnare och lyckan över att se ett färdigt resultat uppväger all ångest och förtvivlan på vägen. 

 

så med andra ord...

 

Året 2017 var året jag fick:

• lära mig leva utan min far
• möta två  nya fina älskade barnbarn 
• stolt följa mina fantastiska barn mer på avstånd i deras nya vuxna liv
• se min mors otroliga styrka
• få utmärkelse för mitt arbete med kampen för samiska språket för barn och unga
• få förtroendet att utveckla och skapa läromedel i sydsamiska
• rädda en vän tillbaka till livet 
• inse värdet av fina vänner
• inse värdet av vad en familj ska vara
• inse vad som är viktigt i livet
• inse att det är bara jag som kan veta vad som är bäst för mig, men att man kan behöva hjälp på vägen